Att spökskriva

Man kan spökskriva artiklar, debattinlägg, repliker i ett samtal, förord till en bok, en hel bok, och mycket mer. Men vanligast är väl att man anlitar en spökskrivare för att ta fram ett underlag till ett tal.

Ur Skrivglädje:

”När jag berättat att jag arbetar som talskrivare har den vanligaste frågan varit: ”Men är det verkligen du som bestämmer vad han ska säga?” ”Självklart inte,” har jag svarat med ett tvetydigt leende för att inte förstöra illusionen om talskrivarens betydelse.

I verkligheten är spökskrivarens utkast inte värt något alls med mindre än att det förmår att uttrycka det som den slutgiltiga avsändaren vill ha sagt. Ett tal eller en artikel behöver helt och kännas som avsändarens egna ord, tnkar, känslor, och bilder. Den talskrivare som tror att talaren är hans språkrör gör sig skyldig till dödssynden högmod vilket som bekant går före fall. Särskilt allvarligt är det när politiska tjänstemän tror att de egentligen är makthavare. En spökskrivare måste kunna leva med prestigelöshet, både för att stå ut med anonymiteten och för att vara tillräckligt lyhörd.

Det mest användbara verktyget för spökskrivaren är personkännedom. Det gäller att ta reda på allt från övertygelser till intressen. Man har stor nytta av att följa med så mycket som möjligt när personen uttrycker sig spontant utan manus för att fånga upp favoritord, bildspråk och personliga sätt att bygga meningar. Idrottsmetaforer eller musikexempel? Vad är personens pulshöjare.

Mest tacksamt är att arbeta med någon som själv gillar texter och formuleringar, och också är inne i själva dokumentet och ändrar. I arbetet med boken På Spaning efter Vänsterförnyelse åkte den gemensamma texten fram och tillbaka mellan min dator och Wanja Lundby Wedins.

Nyckeln till framgångsrikt samarbete är ömsesidig respekt och nyfikenhet. en spökskrivare behöver gilla den människa vars formuleringar man ska föreslaå, vilja hen väl. Det gäller att veta sin plats. Det är inte spökskrivaren som ska lysa, det är talaren/undertecknaren.

I bästa fall lyckas man formulera något som hon eller han inte lyckats formulera själv, men skulle ha velat säga. ”Det där kunde jag inte uttryckt bättre själv,” är spökskrivarens ultimata bekräftelse.”

Och ibland händer det ju till och med att man skriver in ett förslag, en idé, som talaren gillar och sen blir verklighet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *